Maja Stark - Från Abbekås till Oklahoma

På denna sida kommer Maja löpande under året att rapportera om sitt liv på Oklahoma State University och sitt tävlande under året

Tillbakablick på US Open

När jag tänker tillbaka på US Open tänker jag mest på att jag inte är så långt ifrån toppen som jag trodde att jag var. Jag kände inte att jag hade mitt bästa spel i mig, utan jag spelade lite sisådär, men det ledde ändå till en klart godkänd placering. Saker som inte gick så bra var mina utslag och mina järnslag. Folk pratar alltid om hur svåra US Open-banor är och hur man måste ta marginaler, men om man tar stora marginaler på varje hål finns det inte ens chans att man gör tillräckligt mycket birdies för att rädda upp eventuella treputtar, lay-ups från tjockruff för att man inte kan gå för green, eller vanliga, hederliga dåliga slag. På fredagskvällen under tävlingen satt jag och min tränare Fredrik Wetterstrand och snackade om spelstrategi. Efter lite klurande sade han ”Det är för svårt för att spela säkert”, och det är något jag kommer ta med mig till nästa major.

Att gå på College

Det finns lika många collegeatleter som erfarenheter på de olika skolorna runt om i USA. Jag kan försöka berätta om min situation, men man behöver ju inte utgå från att alla gillar sitt lag lika mycket som jag, har lika många synpunkter på coachning, eller har samma ambition i skolan.

 Att gå på college är stressigt, jobbigt, frustrerande, givande, lärorikt, och fruktansvärt kul. Det är många tidiga morgnar för att hinna med fysträning och kvalrundor för kommande tävlingar, så på en vanlig vecka när vi inte har någon tävling räknar jag med att gå upp klockan 6.00 fyra dagar i veckan.

Klockan 18 eller 19 på kvällen kommer jag hem, eftersom majoriteten i mitt lag tränar mer än vad själva schemat säger. Jag kanske hinner med/känner för att plugga mer efter jag kommit hem och käkat middag men jag försöker hinna med det mesta under dagen för att slippa stressa på kvällen.

På Oklahoma State har alltid herrlaget dominerat. De har vunnit 11 nationals (den största tävlingen för året med de bästa skolorna från runt om i USA), producerat stjärnor som Rickie Fowler, Hunter Mahan, Matthew Wolff, Alex Norén, och Kevin Tway, och de ses lite som gudar jämfört med oss i damlaget. De har ett stort, tjusigt omklädningsrum och hela korridoren till omklädningsrummen är fyllda med bilder på dem, alla deras pokaler, och andra ting värda att minnas. Damerna syns på en liten del av korridoren för att våra tidigare ”Cowgirls” inte har varit så dominerande som herrarna. Bara senaste hösten frågade mina coacher vår Athletic Director, om damernas omklädningsrum kan uppdateras med en ny soffa, nya tapeter och en TV som inte flimrar lite titt som tätt. Svaret – ”De får nya saker när de förtjänar det”.

Alla är fortfarande väldigt snälla och stöttande mot oss, men man får inga fina saker utan resultat.
Motiverande? Ja. Frustrerande? Också ja!

Att vara i en ny kultur är också spännande. Till och med volymen på rösten är annorlunda här. Den skillnaden som jag märker det mest på är coacherna. Jag är van vid att coacher och tränare hemma pratar med en som att man är på deras nivå i hierarkin, kan ta beslut själv, och inte blir gnälliga om man spelar dåligt. Här däremot har man inte lika mycket att säga till om när det kommer till lagträning. Prat om proffsövergång möts med protester och efter undermåliga tävlingsronder får man ”the silent treatment”. Man får ta deras reaktioner med en nypa salt och förstå att de försöker ha kvar bra spelare i laget så länge som möjligt, och strategin för hur de lär ut ledarskap i USA baseras väldigt mycket på ”tough love”.

Vännerna man får på college är den bästa biten. Kanske jag har hamnat i ett lag med ovanligt trevliga människor men det är verkligen kul hela tiden. Man hänger med sina bästa kompisar hela dagarna, spelar golf, och försöker lista ut hur man blir vuxna tillsammans. Det är inte särskilt svårt att balansera den sociala biten med träning och skola för det hela flätas liksom samman. Man tävlar med och mot sina kompisar och tar hjälp och hjälper varandra i skolan. Självklart finns det folk som man klickar mer och mindre med men det är smart för framtiden att lära sig handskas med personer som man inte kommer bra överens med.

Jag bor på campus just nu, men planerar att flytta till en lägenhet, eller ett hus nästa termin. På många universitet måste man bo på skolan det första året, vilket är smidigt, men det är också väldigt mycket dyrare än att bo i en hyresrätt.

På återseende med mer tankar och åsikter under året / Maja Stark